Ikväll kände jag mig lite nere. Jag har en tenta den 16e som jag inte ens hunnit börja på pga allt, den gamla lägenheten måste fixas, den nya måste packas upp.. William håller på att få framtänder och är förkyld, han känner inte riktigt igen sig här än så det går inte att gå utom synhåll utan att han blir ledsen osv. Är någon annan här och är med honom så går det bra så länge han inte ser mig, annars vill han bara vara hos mig men ändå busa med de som är här. Han har varit väldigt mammig sista tiden, vilket är olikt honom så jag anar att det är en separationsfas på gång. Det blir alltså inte så mycket gjort om dagarna, sen när Tobias kommer hem ska vi äta sen är det kväll så det känns som att vi får noll gjort. Allt detta har väl helt enkelt tagit på mig! Så jag kände mig lite låg. Då ringde världens bästa morfar som nu är vår granne & frågade om vi skulle fika. Jag blev sååå glad och bjöd genast bort honom. Han hade med sig nybakade bullar ifrån gammelfarmor & så drack vi kaffe och pratade lite bara vi två medans William sov och Tobias var i den gamla lägenheten. Så behövligt. Jag vet inte vad det är, för vi pratar inte om saker som är jobbigt och liknande speciellt ofta. Men jag mår helt enkelt bättre av att umgås med morfar! Höra honom berätta om Långö, sin affär, hur och när huset byggdes, vad som var där innan osv. (Min familj har bott här sedan huset byggdes 1960 & morfar har haft affär i huset så han kan allt om det här stället samt känner varenda kotte känns det som) Det var iallafall precis det jag behövde. Lite egentid med världens bästa morfar. Sen vaknade William och då blev det bus. Det är verkligen något speciellt att se sina nära gå in i nya ”roller”. Han skiner verkligen upp när han ser William. Och William skrattar alltid när morfar busar med honom. Sedan kom Tobias hem och då bar vi upp lite grejer på vinden medans morfar tog lilleman. Skönt att ha det gjort!
Har skrivit och sagt det säkert tusen gånger men fan, vilken morfar jag har. Har nog egentligen aldrig varit mammas eller pappas flicka (mycket pga omständigheterna och hur min uppväxt var), utan jag har insett mer och mer att jag nog alltid varit morfars flicka. Han har alltid varit min trygga punkt och ställt upp för mig. Han lärde mig cykla. Lärde mig fiska. Var med på alla mina handbollsmatcher. Körde mig till mina läkarbesök när allt var som värst. Hos mormor Gittan & honom fick vi alltid vara bara barn. Så mycket de har gjort för oss! Min hjälte & min förebild. Vägrar tänka mig ett liv utan honom. <3
