Jag är fortfarande skakis efter denna händelse, det är först nu, över 12 timmar senare, som jag faktiskt känt efter och inser hur mycket det tog på mig.
Vi har en ovanligt hög säng, 70-75 cm hög för att vara exakt. Alltid tänkt att William får verkligen inte trilla ner här för det blir ett jääävla fall för en sådan liten. Imorse vaknade han 6:40, jag var hur trött som helst och han med. Man märker när han liksom inte ”sovit färdigt” så då brukar han få ligga i vår säng tills han somnar om. Nu när vi bor hos svärföräldrarna så har vi sängen mot väggen så han ligger liksom skyddad om han ligger innerst. Han vägrade somna, men var nära ett par gånger så tillslut slumrar vi till lite halvt båda två (ni med barn vet hur sömnig man blir av att natta..). Helt plötsligt vaknar jag av att William klättrar på mina ben och rullar ner på golvet. Alltså, förstå paniken. Jag börjar gråta bara jag tänker på den rädslan och paniken som infann sig. Jag hör världens duns och slänger mig upp ur sängen och tar upp honom, han är totalt otröstlig och gallskriker. Han föll nästan en meter, vad som helst kunde ha hänt.. Jag springer in till Williams farmor (bara vi tre hemma) och hon vaknar av hans skrik. Vi försöker trösta honom men det fungerar inte, han var så rädd. Har aldrig sett honom sådan. Han svettas jättemycket och helt plötsligt börjar han skaka och då fick jag panik på riktigt alltså. Sen sätter jag mig ner med honom efter kanske 10-15 minuter och då däckar han i min famn rätt snabbt. Han blir kallsvettig och jag vaggar honom med en filt, samtidigt som jag ringer 1177. De sa att jag skulle åka in direkt. Jag sprang omkring i ren panik och packade skötväskan, slängde på mig kläder & tog på William som vaknade till en pyjamas och ytterkläder. Det tar kanske 6-7 minuter till sjukhuset och han är lugn hela tiden, nästan för lugn. Han var slapp länge inne på akuten och det är liksom inte William. William sitter sällan stilla i famnen om han inte är precis nyvaken eller håller på att somna. Det är alltid full fart med honom. Han var inte riktigt med och det märktes!
Sjuksköterskan kollade pulsen och då såg det bra ut, sen kom vi in i ett annat rum och väntade på läkarna. Då började han leka lite och vara nyfiken igen. Sakta så blev han sig själv mer och mer. Allting såg bra ut när läkarna kollade på honom, tack och lov. Sedan fick vi valet att antingen läggas in på barn för observation ett par timmar eller åka hem och ha koll på honom. Vi kom fram till att åka hem då det är lugnast och bäst för William. Han somnade i bilen så jag körde bara hem och hämtade grejer sen åkte vi till mamma som bor 1 minut ifrån sjukhuset. Sedan var vi där ett par timmar, efter det gick vi i lite affärer med Anny medans han sov i vagnen & sedan körde vi hem. Lite efter 3 gick jag bort till Eda och där var vi till 6 ungefär. Under hela dagen har han varit ledsen, orolig, tjinkig, trött och allmänt olik sitt vanliga sätt. Men han har inte visat några som helst tecken på hjärnskakning eller att han har ont. Han har helt enkelt varit utmattad efter att han fick sådan chock och blev så himla rädd. Han är ju förkyld med stackarn och har varit seg i några dagar så därför är det inte så konstigt att det blir för mycket för honom att hålla sitt vanliga tempo. Det är riktigt jobbigt att se honom så, för det blir så tydligt att han inte mår bra! Så jag hoppas verkligen att han blir bra snart så han får busa och leka igen.
Som sagt så hamnade jag i ett sådant chocktillstånd så jag bara agerade (tack gud för det & att jag inte frös) så jag har inte hunnit tänka på hela dagen. Först ikväll insåg jag hur ledsen och rädd jag blev/är. Dåligt samvete som äter upp en fast att jag vet att sådant händer med små barn, det går så himla fort och det händer verkligen på ett ögonblick! Men ändå.. När jag tänker på hur rädd han måste blivit så gör det ont i hela mig. Min älskade, älskade bebis. Jag önskar att jag kunde skydda dig ifrån allt ont & jag önskar att jag aldrig kommer tvingas uppleva detta igen. Men det vet jag ju tyvärr att jag kommer, för barn är barn, de skadar sig, olyckor sker och man slutar aldrig oroa sig som förälder. Åh, min lilla älskling. Så nyfiken på allting. Snälla ramla aldrig ifrån sängen igen :(
Blä, vilken skitdag. Nya tag imorgon. ♥
