Det är för mig en gåta hur man någonsin skulle kunna göra ett barn illa. En oskyldig liten människa. Hur man medvetet kan slå, håna eller på andra sätt få sitt barn att må dåligt. Välja bort, ignorera, inte ge kärlek osv. Jag förstår att alla inte är som mig, som har väldigt lätt för att visa kärlek. Jag är en känslosam människa. Och alla är inte det, det köper jag. Men om man inte är kapabel till att visa kärlek till sitt barn då ska man fan inte ha barn heller. Jag kan inte ens räkna hur många kramar och pussar William får av mig varje dag. Hur många gånger jag säger att jag älskar honom. Jag blir innerligt ledsen när jag tänker på alla barn som inte får detta. Jag vet själv hur jävla skadad och ärrad man blir. Jag är bara glad över att jag själv fick den förmågan att älska och visa kärlek trots mitt förflutna.
Ett barn ska alltid känna sig älskat, önskat och behövt. Aldrig ignorerad, oälskad eller värdelös. Varje dag i resten av mitt liv ska jag berätta för William att jag älskar honom minst en gång om dagen. Varje gång han ser mig när han är vuxen ska han få en kram. Aldrig ska jag neka honom närhet och kärlek. Hur gammal han än är. Och jag hoppas att han alltid kommer vilja ha min kärlek och behöva min närhet, även när han har egen familj. Jag hoppas William alltid kommer ha en bra relation till oss och jag hoppas han kommer se tillbaka på sin barndom med lycka och glädje. Jag ska ge honom allt jag aldrig fick. Jag ska ge honom hela världen!
Håller helt med dig! Men så blir man mer sådan när man blivit förälder med. Jag kan inte se eller höra om barn som far illa eller berättelser om de för då börjar jag alltid gråta. Innan kunde jag hör det och sa alltid ” Usch vad hemskt” och led med det, men nu börjar jag bokstavligen att gråta! Jag tror man bli mer känslomässig för man tänker mycket på sitt eget barn, om han/hon mådde dålig och om nån skulle göra så mot sitt barn. Om du förstår vad jag menar!? :) Bra blogg, intressant att läsa :) kram